Hedersutsatta tvingas flytta hem till familjen
Från och med 1 januari 2019 ska barnäktenskap ingångna utomlands inte längre erkännas i Sverige. Att staten inte kommer att medverka till att upprätthålla barnäktenskap är en seger. Men det är svårt att inte koppla dröjsmålet med att få förbudet på plats till den relativiserande och romantiserande bild av barnäktenskap som länge har funnits i debatten.

Det är också viktigt att se till att socialtjänsten inte kringgår den nya lagstiftningen genom att utse makar eller svärföräldrar till ”familjehemsföräldrar”, något som tyvärr tidigare har skett i en del ärenden med minderåriga flickor.

Men de barnäktenskap som nu förbjuds i Sverige är bara en del av en större problematik. Siffrorna över antalet flickor som förs från landet för att giftas bort med tvång är nedslående. I många kommuner har man visserligen blivit bättre på att räkna tomma skolbänkar efter sommarlovet. Men arbetet bedrivs sällan med någon systematik och det bygger allt för ofta på engagemang hos eldsjälar.
Barnäktenskap förbjuds

Få kommuner kan svara på vart flickorna har tagit vägen. Välgrundade misstankar om bortgifte i hemländerna följs sällan eller aldrig upp. Det är därför nödvändigt med ett mer långsiktigt, omfattande och rikstäckande arbete som inbegriper åtgärder innan flickor förs bort för att tvångsgiftas - vare sig de är minderåriga eller inte.

Men tyvärr visar historien att även den som initialt får hjälp senare kan komma att svikas av kommunen. Jag har från många håll nåtts av vittnesmål om hur hedersutsatta flickor som getts plats på skyddsboende ofta lämnas vind för våg när den akuta placeringen upphör.

Att ta steget fullt ut och lämna familjen för att leva gömd och skyddad är ett stort steg. Själva brytningen utgör en stor riskfaktor i sig. Får den skyddssökande inte hjälp med permanent boende på annan ort, och med övrigt stöd och socialt sammanhang, är risken stor att utsatta i brist på annat till sist söker sig tillbaka till sin familj.

En absolut förutsättning för att flickor ska våga söka hjälp är en garanti för att hjälpen ska vara över lång tid. En kortvarig brytning med familjen riskerar rentav att förvärra situationen. Även i bostadsbristens Sverige måste skyddsbehövande därför alltid garanteras förtur, det kan handla om liv eller död.
Hedersutsatta tvingas hem

SR Kaliber redovisade 2013 hur Linneamottagningens projekt för att medla mellan hedersutsatta och deras föräldrar slutade i ren katastrof. Efter att flickorna återvänt hem giftes flera av dom bort mot sin vilja, en försvann helt och en flicka mördades. I inget fall var återföreningen lyckosam.

Det havererade projektet belyser hur viktigt det är att hjälp erbjuds långsiktigt och att återförening aldrig ska ses som ett mål i sig.

Sverige måste med kraft ta tag i hedersproblematiken, bland mycket annat behövs en särskild brottskategori för hedersrelaterat våld och förtryck, vilket föreslogs i den statliga utredningen om hedersförtryck från 2014.

I november 2001 höll Fadime Sahindal ett tal i riksdagen där hon bad politiker att ta situationen för hedersutsatta på allvar.

"Jag hoppas ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Två månader senare var hon död, skjuten av sin pappa. Tyvärr måste det konstateras att Sverige ännu inte har lyssnat på Fadimes vädjan.

 
  Share  
balatarin