Barnen i slummen


11-åriga Anisha drömmer om att bli läkare.
Hon älskar skolan, och än så länge kan hon gå dit, än så länge behöver hon bara hjälpa sin mamma att samla skräp på lördagar och lov.
Rayeesha, 18, vågar inte drömma längre.
Hon vet att drömmar sällan slår in.
Anisha, Rahul och Rayeesha lever i slummen i Nepal, ett av världens fattigaste länder.
Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Aftonbladet-redaktionens åsikter.







Läs mer på SOS Barnbyar
N

är Rahul reser sig för att hälsa viker sig benen och han faller till marken.
Inget konstigt med det förklarar hans lärare Rukmani, det händer ungefär sju gånger om dagen.
Rahuls ben är deformerade, en följd av näringsbrist tror Rukmani.
Rahul är 18 år gammal och går i sjätte klass.
Rahul är 18 år gammal och stor som en 12-åring.
Rahul bor i Manohara, ett slumområde utanför Nepals huvudstad Kathmandu, där våldtäkter och mord tillhör vardagen.
Här, i ett skjul i Manohara bor Rahul tillsammans med sin mamma och lillasyster Anisha.

Ungefär 1 000 familjer bor här. Tillsammans med råttor, hundar, grisar och fåglar.
Ett 10-tal örnar cirkulerar över det enorma berg av skräp som fungerar som inkomstkälla för många av slummens invånare. Plasten sorteras ut och säljs till återvinning.

Många barn tvingas sluta skolan i väldigt ung ålder. De måste hjälpa sina föräldrar att jobba.
Rukmani, lärare

Mitt i slummen ligger skolan där Rahul och hans 11-åriga lillasyster Anisha är två av ungefär 230 elever. Det är en allmän skola, men det är olika hjälporganisationer och engagerade lärare som håller den i rullning.
Rukmani är en av dem.
Rukmani jobber som lärare i Manohara.

– Skolan här är gratis, men många barn tvingas ändå sluta i väldigt ung ålder. De måste hjälpa sina föräldrar att jobba, berättar hon.
Ytterligare ett hinder för utbildning är skoluniformen, som familjerna måste bekosta själva.
En svårmotiverad utgift om man knappt har råd med mat för dagen.
EXTERN LÄNK

Bli fadder – och hjälp utsatta barn till en tryggare tillvaro
V

i följer Rahul och Anisha från skolan till deras hem. Både skolan och hemmet ligger i samma slumområde, en promenad på ungefär en halv kilometer.
En halv kilometer är en lång väg att gå för den vars ben inte håller.
Under monsunperioden förvandlas Manohara till en lervälling. Då måste Rahuls mamma bära honom till skolan.
Ungefär 1 000 familjer bor i Manohara.

En tunn, hemmasnickrad bro över den uttorkade Manoharafloden tar oss till Rahuls och Anishas hem.
De bor tillsammans med sin mamma i ett skjul av plast och plåt. Pappan dog för en månad sedan.
– Mamman brukade klaga över att pappan tog alla pengar och spenderade på alkohol, berättar Rukmani.
Anisha vill bli läkare när hon blir stor. Hennes storebror Rahul drömmer om att bli forskare.

Vi träffar aldrig barnens mamma: Hon är ute och jobbar. Hon försörjer familjen genom att samla plast ur soporna. På lördagar och lov hjälper Anisha till.
Än så länge kan syskonen gå i skolan på vardagarna, som i Nepal sträcker sig från söndag till fredag.
– Jag gillar skolan. Jag tycker om att läsa och träffa mina tre bästisar, berättar Anisha.
Hon drömmer om att bli läkare när hon blir stor.
Nedsatt hörsel gör det svårt för Rahul att hänga med i undervisningen. Men likt sin syster gillar han skolan, och likt sin syster har han ett drömyrke.
– Jag vill bli forskare, säger han, och ler för första gången under vårt möte.
EXTERN LÄNK

Inte ett enda barn ska behöva växa upp i otrygghet – bli fadder i dag


6

kilometer väster om Manohara ligger Teku. Det som vid första anblick liknar en soptipp är i själva verket ett bostadsområde för internflyktingar och säsongsarbetare.
Den söta, stickande lukten av sopor och solvarm avföring ligger som en filt över området, nästan som vore den synlig för ögat.
Här bor Rayeesha, 18, och hennes syster Nasren, 16, nio månader om året. De resterande tre månaderna är de i sin hemby några mil bort och hjälper till med skörden.

Båda systrarna jobbar på en restaurang i Kathmandu.
– Jag tjänar 300 rupier om dagen, säger Rayeesha.
Det är ungefär 20 svenska kronor.
Under de få timmar som de inte är på restaurangen samlar de plast ur soporna.
Varje månad kommer flickornas pappa till Teku och hämtar pengarna de har jobbat ihop.
av alla barn i åldrarna 5-14 i Nepal uppskattas jobba

Nasren är tillfälligt hemma i byn. I stället har Rayeesha sällskap av sin styvmamma och en 16 dagar gammal halvsyster. Graviditeten var svår, förlossningen drabbad av komplikationer.
Sjukvården på landsbygden är bristfällig, så styvmamman reste till Kathmandu för att föda.
Om ett par dagar reser hon hem med sin nyfödda. Då väntas några månader av ensamhet i Teku för Rayeesha, eftersom systern behövs på hemmaplan ett tag till.
– Det känns väldigt otryggt att bo ensam i Teku. Jag känner ingen annan och det sker mycket brott här, säger Rayeesha.
Rayeesha bor i det här skjulet nio månader om året. Nu är hennes styvmamma tillfälligt på besök.

För en tid sedan blev systrarnas pappa knivskuren i ansiktet under ett bråk. Han klarade sig, men sjukhusräkningen blev dyr. Familjen tog ett lån på 7 000 dollar, ungefär 731 000 rupier.
Systrarna tjänar 300 rupier var om dagen.
Systrarna har sex syskon, en pappa och en styvmamma att försörja.

Jag har så klart haft drömmar. Men jag vet att de inte kommer att slå in.
Rayeesha

Rayeesha gick i skolan fram till femte klass. Klass 1-5 kategoriseras som Primary education i Nepal, och många fattiga barn går inte längre än så.
Framför allt inte fattiga flickor.
Hur länge Rayeesha och hennes syster kommer att jobba på restaurangen i Kathmandu vet hon inte, och vad hon annars ska göra vet hon inte heller.
– Jag har så klart haft drömmar. Men jag vet att de inte kommer att slå in, säger Rayeesha.
EXTERN LÄNK

Inte ett enda barn ska behöva växa upp i otrygghet – bli fadder i dag
Fakta
Nepal

· Yta: 147,181 m²
· Folkmängd: Cirka 30 miljoner
· Statsskick: Republik
· Officiellt språk: Nepali
· Huvudstad: Kathmandu
· Läskunnighet: 2015 kunde 63,9 procent av den vuxna befolkningen läsa: 76,4 procent av männen och 53,1 procent av kvinnorna. Skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora, där utbildningsnivån är mycket lägre på landsbygden. Fattigdom, kvinnoförtryck och diskriminering av lägre kaster är stora hinder för utbildning i Nepal.
· Nepal är klassat som ett LDC-land: Least Developed Countries, ”de minst utvecklade länderna”. Dessa länder är i störst behov av utveckling och bistånd på i stort sett alla områden.
 
  Share  
balatarin