När slutar en invandrare egentligen att vandra?
Jag tar illa vid när någon kallar mina söner som är födda i Sverige och som känner sig svenska för "invandrare". Lika illa berörs jag när föräldrar ska tvinga på sina identiteter på barnen eftersom det annars skulle vara ett svek, skriver Esme Güler.
Annons:

Jag samtalade med min son på väg hem från skolan en fredag. Han hade varit hos sin pappa som bor med en kvinna från Ryssland. Där bor även hans farbror, som är från Turkiet. Efter ett samtal sa han till mig: ”mamma, det är bara jag som är svensk hos pappa”. Jag tänkte ”du är ju inte svensk du heller”, men bromsade mig för att säga något. I stället frågade jag honom: "hur det är hos mamma då?”

Ja, sa han, ”jag och Robin (hans bror) är svenskar och du är nästan svensk” och flinade åt mig. Jag fick en tankeställare i och med detta samtal och grubblade i timmar över det måste jag erkänna.

Min son har identifierat sig med det land han är född och bor i. Han ser inga konstigheter med det. Han är stolt över sin identitet och känner samhörighet med landet. Skulle jag ha påmint honom om min och faderns identitet? Skulle jag ha övertalat honom att överge sin identitet och överta vår för att kunna försäkra mig om vår överlevnad?



LÄS MER: Endast här i Sverige har vi funnit frid



Nej, så klart gjorde jag inte det. Tvärtom uppmuntrade jag honom i samtalet för att stärka hans identitet och tillhörighet i det svenska samhället.

Jag bor i Husby som är ett segregerat och utsatt område, som bär den här problematiken. De flesta kommer från andra länder och har skaffat sig familj här. Barnen som är födda här är ute efter identitetssökning och befinner sig ofta i en viss "hemlöshet". Gemenskapen med föräldrarnas hemländer är ofta väldigt svag eller inte ens befintlig. Att känna sig eller kalla sig ”svensk” betraktas ofta som förräderi med sina föräldrars rötter. Att slitas mellan två världar skapar en rotlöshet och ett identitetssökande.

En del frågar var jag har mina rötter. Jag tror att rötter för människor fungerar på ungefär samma sätt som för träd. Rötterna är där du befinner dig. Min pappa brukade säga att ”mitt land är det som ger mig föda, inte det som födde mig”. Han var en vis man och levde före sin tid. Men med det sagt så innebär det inte att jag förträngt eller glömt mitt språk, mina minnen. Våra barn har rätt att känna sig som svenskar och får lov att vara stolta över det.



Ordet utländsk som tidigare användes i Sverige har bytts ut och nu används i stället begreppet invandrare. Men när slutar en invandrare egentligen att vandra? Min son har inte vandrat från någonstans. Han är född här.

Jag tänkte tack och lov först och handlade sedan när vi pratade om detta, men nästa gång när han kallar sig ”svensk” och samhället, etniska svenskar, kallar honom ”invandrare” är risken stor att han hamnar i identitetskris i alla fall.

Vi måste ge våra barn utrymme att skapa egen identitet och tillhöra det landet de lever i. Annars är risk för ännu mer ökande segregation och utanförskap. Vi måste helt enkelt skapa "vi"-känslan med övriga svenska samhället.

Jag är en stolt invandrare i vuxen ålder, men tar illa vid när någon kallar mina söner som är födda i Sverige och som känner sig svenska för "invandrare". Lika illa berörs jag när föräldrar ska tvinga på sina identiteter på barnen eftersom det annars skulle vara ett svek mot våra hemländer. Jag ser en stor och oroande fara med den här utvecklingen. För så länge ordet ”invandrare” existerar för dessa unga människor och föräldrarna tvingar på dem sin identitet slits de mellan två världar. De förlorar gemenskapen och tillhörigheten med övriga i samhället. De ska vara berikade att tillhöra flera länder och samtidigt känna gemenskapen och tillhörigheten med landet de lever i.



Esme Güler

Aktiv i S kvinnor och bor i Husby
 
  Share  
balatarin