Bildhälla: Annie Spratt

Den 1: a januari 2020 trädde FN:s Barnkonvention i kraft, ett rättsligt internationellt bindande avtal som fastslår att barn är individer med egna rättigheter. Konventionen med dess 54 artiklar skall inkorporeras in i det svenska rättssystemet och skall utgöra den primära riktlinjen i domstolsprocesser.  Att barnkonventionen blir lag innebär i praktiken att barns rättigheter får en stärkt ställning och erbjuder rättssystemet ett starkare juridiskt verktyg för att skydda det enskilda barnet. Barn i särskilt utsatta situationer, ex vårdnadstvister, familjerättegångar, våldsbrott, omhändertaganden av socialtjänster, migrationsprocesser m.fl. skall erhålla ökad skydd där lagen framträder till barnets fördel på ett ännu tydligare sätt. Barnkonventionen kommer att fungera som skyddsnät när andra bestämmelser och lagar inte räcker till och vänder sig till alla barn under 18 års åldern.

De primära punkterna i Barnkonventionen 2020 kommer att belysa:

Barnrättsperspektiv(beslut och handlingar som rör barn skall utgå från barnkonventionen och dess grundprinciper. Ett barnrättsperspektiv innebär också ett erkännande av barn som rättighetsbärare.
Barnperspektiv (Vuxna tänker sig in i barns situation, funderar över hur besluten påverkar barn och vad är bäst för de)
Barnets perspektiv (Barn är unika och självständiga individer med egna synsätt och uppfattningar)

I alltför många domstolsärenden där barn är inblandade i vårdnadstvister, så existerar problematiken i att barn känner sig negligerade, att deras röst och berättelser inte tas på allvar och eftersom de vuxnas vittnesmål är oftast det som tas med i beaktande som underlag i rättegångsprocesser, så resulterar detta i att domstolsbeslut oftast faller till barnets nackdel, istället för att prioritera dennes rättigheter och dennes bästa.
Inom ramarna för hedersrelaterat våld och förtryck, så faller barnets rättigheter mellan stolarna och eftersom den här typen av förtryck har en sådan komplex och problematisk struktur så leder det till en svårighet för det svenska rättsväsendets bedömning och beslut, då hedersförtryck fortfarande inte har en egen brottsrubricering.

Barnkonventionen måste se till att inkludera alla barn i Sverige, oavsett ursprung och bakgrund, men i synnerhet barn som lever under fruktansvärda förtryckande kulturella, omständigheter där deras röster och rättigheter fullkomligt tystas ner. Våldsbenägenheten inom familjer med ett starkt förankrad hederstänkande är högt och minderåriga flickor och pojkar utsätts för våld och förtryck från en mycket tidig ålder. Flickor är särskilt utsatta, då de emot sin vilja tvingas in i obehagliga och skrämmande situationer, såsom tvångsäktenskap och könsstympning, samt utsätts för strikta kontroller och regler till den grad att de blir frihetsberövade sin egen vilja och självständighet.
Förövaren inom hederskontexten utgör för det mesta familjemedlemmar eller medlemmar av kollektivet, där syftet är att till varje pris skydda och återuppta familjens förlorade heder. Att det dessutom också existerar en acceptans för brottsligheten inom ramen för hederskulturen gör denna kategori av brott särskilt problematisk utifrån ett samhällsperspektiv.

Barnäktenskap och barnslöja är också förekommande inom hedersförtrycket, där den gemensamma nämnaren är att barnets rätt över sin egen kropp tas ifrån och kroppen blir istället en ägodel tillhörandes förövaren samt en symbol för den förtryckande slöjan.

Kvinnors Rätts förhoppning är att Barnkonventionen 2020 skall erbjuda ett utökad skydd även för alla de unga flickor och pojkar som befinner sig i riskzonen för hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet är att erbjuda denna målgrupp som lever i ett parallellt samhälle, en grundläggande trygghet där deras mänskliga rättigheter skall respekteras och beaktas på samma nivå inom rättsväsendets ramar.